År har gått, av naturen har du befästs
Du en gång starka är nu murken och rutten
Förevigt insomand, omgiven av skogens mörka dunkel
Allt mer döende förnimmer du den tid som var
Spår av de människor som fanns sitter kvar
Röster från förr ekar mellan dina rasande väggar
Kallt och rått, döden är nära
Visioner om lycka övergår till smärta
Ditt förfall sker i ensamhet
Sakta ger du med dig för tidens ofrånkomliga nötande
Förfall