År har gått, av naturen har du befästs Du en gång starka är nu murken och rutten Förevigt insomand, omgiven av skogens mörka dunkel Allt mer döende förnimmer du den tid som var Spår av de människor som fanns sitter kvar Röster från förr ekar mellan dina rasande väggar Kallt och rått, döden är nära Visioner om lycka övergår till smärta Ditt förfall sker i ensamhet Sakta ger du med dig för tidens ofrånkomliga nötande Förfall