Alla meningslösa ... och den tunga luften av allt vi sade
och allting vi gjorde. Jag minns hur vi formade våra munnar
vi hittade på oss själva vad skulle vi gjort
vi var vårt enda skydd, hur skulle vi stått ut med oss själva?
Och alla vilsna ... mmmm
staplade saker ovanpå varandra
bara för att se när de föll och allting kunde vara så meningslöst kra**t
hjärtat var trots allt bara en muskel
men vi rörde oss .. ..
.. .. till våra liv