Alla meningslösa ... och den tunga luften av allt vi sade och allting vi gjorde. Jag minns hur vi formade våra munnar vi hittade på oss själva vad skulle vi gjort vi var vårt enda skydd, hur skulle vi stått ut med oss själva? Och alla vilsna ... mmmm staplade saker ovanpå varandra bara för att se när de föll och allting kunde vara så meningslöst kra**t hjärtat var trots allt bara en muskel men vi rörde oss .. .. .. .. till våra liv