Bort, längtande vekhet Ur sotiga bröst Vik, bekymmer ur snöhöljda bo! Vi ha eld Vi ha kött Vi ha brännvin till tröst Här är helg Djupt i skogarnas ro! Sjung, Björnbergs-Jon Ur din fullaste hals Om kärlek och rosor och vår! Stäm fiolen, Brogren Och spela vals över spökblåa, månlysta snår! Det är mil efter mil Till lador och hus Där frosten går tjurig vid grind Här är lustigt I stockeldens gula ljus Som darrar i nattens vind Och du är f*ger, Brogren I eldglans röd Där du gnider din svarta fiol För mat och för brännvin Du glömt all nöd Och din panna är ljus Som en sol Och Jon Där du sitter Vid grytan din En baron I din mollskinnsskrud Se fast åren ha garvat Ditt sega skinn I ditt sot är du ung Som en gud! Och Vargfors-Fredrik Du skrattande man Som vill alla uslingar väl -kom, sjung Om din ungdoms synd Om du kan Och en skål För din gossesjäl! Och när morgonens stjärnor Blekna och dö Och när ångorna Stelna till is Och när dagningen skälver På myr och sjö Vi sova På doftande ris Ja då sova vi alla På granris tungt Och drömma om bleka mör Och snarka Och vända oss manligt Och lugnt Medan elden Den falnar och dör