Kom och rumla en stund På mitt grumliga golv Och lipa i din saxofon När din båt gått på grund I min vik fem i tolv Och färjkarlen gått därifrån Om vi s*uter förbund Och din lismande kolv Skakar hand med min gröna demon Ska vi dansa i lund När klockan slår tolv I smäktande vals monoton Där trår vi en dans Och rullande skratt Hälsar en villrådig page Som trampat en svans På Bockfotens katt Som flyr in i närmsta buskage En svart ambulans Blir plötsligt försatt I riktning mot tavlans staff*ge Ekipagets vakans Blir fyllt av en pjatt Som slösat med sitt apanage Där häcklar en narr En distributör Av förenklad fraseologi En bards elgitarr Gråter och stör En palaver om hans melodi En yvig, bisarr Men förnumstig aktör Förnekar sitt taskspeleri Han vet knappt ett barr Om folk utanför Den krets där han kallas geni Där går en asket I keps och mustasch Som döljer en tår på hans läpp En luttrad profet Går upp ett etage Och tar sej i lönndom en knäpp En valsinterpret Blir vild av kurage När han varseblir budskapets skepp Med manskap som vet Att höja ett gage Och vinkla med säljande grepp Men iland går Baudelaire Och hans flumklädda klan Som får fan på grund av sitt dalt Med båtens galär Från slummen i stan Som vittjat kabyssen på malt En tvär militär Får tji med sin plan Och skriker hysteriskt; "Gör halt!" Åt sin utnötta här som i tyst karavan Drar hemåt trots allt han befallt