Ola Magnell - Staffans Lykta lyrics

Staffan var en man om inte kunde gå på tok Fast han aldrig ägt en klocka eller läst en bok Utan attityder, utan krets och kotteri Njöt han av sin kafferast där Guds natur var fri När han tömt sin termos, låg livet på ett bräde I en kärv idyll av sly och slån Men han skrev inga brev därifrån Vid den gamla brunnen glänste morgondagg Och du tände fimpen som du gömt Där du gick till fältet klädd i grova plagg Ung och trött, till hälften kött Till hälften kvar i nånting som du drömt Staffan högg sin ved i dunkelt ljus av fotogen I den kalla vedbon mellan stallet och allén I decembers mörker, en förtrollad stilla natt Kom han med sin lykta, eskorterad av en katt I den första snön syntes spår av häst och släde På den lilla träbron över ån Men du skrev inga brev därifrån Över ängen steg ett band av dimma där Och du såg din dag bli till på nytt Föds den omigen i denna timma här När du går tillbaks i spår Som binder dig vid tiden som har flytt Staffan var en man som inte kunde gå på tok Under oket men med lyktan över livets bok Solen var hans klocka, han såg inga skäl till jäkt Och för Staffan hade tillsynsmannen viss respekt Så en jul sjöng vinden den släckta lyktans kväde Sen han fallit mjukt på stallets strån Och han skrev inga brev därifrån