Nationalteatern - Rövarkungens Ö lyrics

"rövarkungen sa till mig, vid sängen sent en natt du ligger ju där ensam, sök din egen skatt men jag är ju så liten, och världen är så stor då sa rövarkungen, den är större än du tror vad menar du med det sa jag, under min tunga filt kan jag resa mig ur sängen, och göra vad jag vill då drog rövarkungen sitt långa skarpa svärd stig upp din lilla myra, och visa vad du är värd och svärdet sken och blixtrade, av silver och av guld rövarkungen skrattade, dig skall jag slå omkull du dumma lilla slav, du snusar på din bädd du är så snäll och blåögd, och skräckslagen och rädd nu ska jag lära dig nånting, som du har nytta av följ med mig på en resa, på rövarkungens hav där styr jag alla vindar, och krossar alla skepp som vågar styra motsols, eller pröva på några knep men snälla rövarkung, sa jag och tänkte på min mor jag kan väl inte resa, utan några skor då högg han sönder sängen, i ett enda väldigt slag min resa den är skoningslös, utan mildra drag från spillrorna av sängen, kröp jag skamset fram här gavs ju inte nån pardon, och ingen tryggad hand rövarkungen vrålade, och skrattade och skrek nu seglar vi på vågor av styrka och av svek och hemska var dom scener, som jag sen fick se vår båt gled genom blod och eld, och genom väl och ve och mina ögon var försvarslösa, så ljusa och så blå rövarkungen hånlog, se och smaka på vi hade kommit till en ö, så svart och klädd i sot där hade aldrig något träd, nånsin slagit rot jag såg en skara människor, så bleka och så grå rövarkungen log och sa, här kommer mina får och alla hade flaggor, av mörken terrierlen dom hurrade och viftade, men bara månen sken jag var nog lite rädd, på rövarkungens strand han viskade ur mungipan, jag har dom i min hand och nu så fick jag se, rövarkungens ö där ingen kunde leva, och alla ville dö och fåglarna sa jag så tyst, han började att le där rövarkungen lever kan, ingen flyga mer där hade man en slags fabrik, som ville allas väl man tillverkade penningar, ur människornas själ den slet man ut ur kroppen, med hyrda bödlas hjälp rövarkungen gäspade, dö eller sälj och där satt alla gamla, på ett ensligt litet skär eller sattes ut i havet, på sin allra sista färd och där såg man många unga, på hopplöshetens strand dom samlade på snäckor, som föll ur deras hand och över hela ön, blixtrade hans svärd skräcken den var delad, och ingen mera värld jag sa till rövarkungen, här är så mörkt och kallt han stampade i marken, min eld är mer än allt han sa jag samlar guld, och inget ont i det min vilja är mitt svärd, och det kan alla se jag ger arbete åt alla, och om jag skulle dö då börjar havet svalla, och ön går upp i rök han dansade, och skrattade, och lekte med sitt svärd nu hugger jag dig mitt itu, du dumma snälla värld vad ska ni göra utan mig, och styrkan i min arm utan mig, så vore ni, en potta full av sand så smög jag bort från stranden, och månens silversken jag smög från rövarkungen, och vinden tjöt och ven jag hittade en båt, och lade ut från land sakta drev jag ut, från rövarkungens strand jag känner mig så frusen, så liten och så rädd jag längtade efter ljuset, och värmen i min bädd och havets svarta yta, under månens sken fanns ingen annan människa, så långt jag kunde se jag var den sista människan, på detta tomma hav och rövarvinden ven, under många sjömäns grav men när jag var som ensammast, och allt var dött och grått hördes plasket av en åra, såg jag skymten av en annan båt "