Vers 1
det verkar som storhetsvansinnet
till s*ut stötte på sin överman o sin överkvinna
hetaste paret i mannaminne
utan nån aning om hur fan vi skulle kunna hinna
med karriären rädda världen vi såg tiden rinna
iväg men hur kunde kärleken försvinna
efter alla hinder som vi kommit över innan
snubbla vi på det vi inte kunde övervinna
vi kunde vinna mot hela världen
men inte mot oss själva
stod oberörda mitt i oroshärden
och kände grundvalarna skälva
peka finger åt de andra o skratta
våra känslor kan ni aldrig fatta
de är alldeles för starka
sånt högmod måste gudarna straffa...
Refräng
precis som imperier
måste gå under
faller du och jag
faller vi sönder
i våra minsta beståndsdelar
du o jag, du o jag
Vers 2
fy fan du o jag är usa
babylon o romarriket av idag
tronande på minnen från fornstora dar
gapa efter mycket men inget är kvar
eller det där om nåt är väl högmod
en sån högtravande jämförelse känns lite för stor
samtidigt fast det känns vårt att tro men en gång tiden
skulle samma jämförelse känts som för liten
när vi var universums absoluta center
vår kärlek var konstant den var ju para siempre
fast nu när jag står med det pissiga facit i hand
o fortfarande inte fattar varför visst är det tragiskt men sant
o man kan kalla det misär hur vi faller isär
som molekyler i cern
men när jag undrar hur vi hamnade här
är det kanske grundlagens enda förbannade väg för...
Refräng
precis som imperier
måste gå under
faller du och jag
faller vi sönder
i våra minsta beståndsdelar
du o jag, du o jag
vi kunde vinna mot hela världen
men inte mot oss själva
stod oberörda mitt i oroshärden
och kände grundvalarna skälva
peka finger åt de andra o skratta
våra känslor kan ni aldrig fatta
de är alldeles för starka
sånt högmod måste gudarna straffa...
Refräng
precis som imperier
måste gå under
faller du och jag
faller vi sönder
i våra minsta beståndsdelar
du o jag, du o jag