Jag tittar framåt,
vägen där,
genom ångor av bensin.
Asfalten kokar,
under hjulen.
En högre växel är min medicin.
Träd blir till skogar,
stenar till berg.
Oljan rinner i varje ven.
Jag närmar mig målet,
som jag just åkt ifrån,
som jag varken kan leva med eller utan.
I hundras**tio
utanför Östersund,
känns hjärtat plötsligt rent.
Jag lever för farten,
jag lever för ro,
jag lever för att mitt liv är just mitt.
En tår blir ett hav,
en atomens stad,
och allting rinner genom mig.
Jag närmar mig målet,
som jag just åkt ifrån,
som jag varken kan leva med eller utan.