Över mörkaste dalgång där vindar drar bi,
Göms skatter av liv, där döljs allt
Av varsamma händer de leddes bortom,
Mot helande kraft tusen falt.
Styrkan besitts ej av den, vars steg,
Ses tas på en upptrampad stig.
Känslan av frihet och väl mod förstärks,
Av att inneha frihetens val.
Fången i käftar då blodtörst tar vid,
På stenbädd hans öde nu nåtts.
Närhet av stor slagna dåd känns invid,
s*ut tyr sig nära till trots.
Trädkronor s**ar och ryggar tillbaks,
När slöjan av dimma når skyn.
EN man med ett hopp om ett rikare liv,
Nu ensam med fruktan i syn.
Bortom köldslagna dalar och oskuldsfull skog,
Osar bestarnas offereld tätt.
Med löften om att lycka de lockades med,
Till djupet sen aldrig de setts.
Sargat ett liv levts, med svaghet i tät,
En spricka i sfären ses svart.
Hopplösa nätter och dagar malt på,
Himlar slås sönder i natt.
Jag följer mitt inre, markerar min väg
Över otrampad mark min gestalt
Mitt inre, mitt tempel jag tyr mig till mig själv
Har ej valt en gud - jag är allt
Himlar slås sönder i natt
När slöjan av dimma når skyn