Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?
Med lyfta ben som en kvinna i brunst
och svettandes gift som en sjuk
utbjöd det fräckt sin av febrig dunst
stinna, obscena buk.
Och solen stekte detta ruttnande djur
för att upplöst och hundrafalt
kunna ge åter till moder Natur
vad hon hopfört till en gestalt.
Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska seg och tjock
över lemmar som sakta föll isär.
Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred,
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.
En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.
Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.
En otålig hynda bevakade oss
bakom klippan, i lystet begär
att från liket, så snart vi gått, slita loss
det stycke hon kvarlämnat där.
Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust,
ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!
Ja, detta, min drottning, väntar er
då ni biktat och blivit smord
och lagts under gräs och blommor som ler
att bland knotor multna till jord.
Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred,
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.
En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.
Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.