Vid den klara rand
Av en blommig strand
Sjöng en björk ibland
Sina gröna visor
Och jag hörde då
I hans gren därpå
Och så sjöng han en gång så:
Ack, jag vet, jag vet
Mången hemlighet;
Mången flicka grät
Under mina grenar;
Mången gosse såg
Här så varm i håg
På den blåa vikens våg
Klara månen sken
På min gröna gren
Och så var det en
Som skar namn i barken
Och det var blott ett
Och han kysste det;
Det har ingen, ingen sett
Nästa kväll så kom
Där en flicka, som
Såg sig ofta om
Och skrev namn i barken;
Och det var blott ett
Och hon kysste det;
Det har ingen, ingen sett
Nästa afton sken
Månen på min gren
Så kom åter en
Och så kom den andra
Tyst liksom en hamn
Sökte vännens namn
I min trogna vita famn
Och min vita stam
Stod helt allvarsam
Och så smög det fram
Vad de båda skrivit;
Och de märkte nog
Vad som stod i skog
Och de såg därpå och log
Sedan hände så
Att de båda två
Togo miste då
Och ej kysste - trädet;
Lilla vän, hur lätt
Händer inte det?
Det har ingen, ingen sett
Men där for ett sken
över löv och gren
Och ett sus där ven
över blad och toppar
Och en stjärnas tår
Föll i vindens spår
Ned på jordens korta vår